Så underbart det är att få bo så här, i ett med naturen där jag kan följa årets skiftningar. Känna de olika dofterna, se trädens färgrika skiftningar, höra fåglarnas symfoniorkester då våren är kommen, följa odlingarna, se kor och hästar i betesmarker, som ibland får påhälsning av de vilda djuren, de som flyr sin kos då jag kommer gående. Allt detta får jag uppleva helt gratis. Bäst av allt är att här skänker mig naturen massor av inspiration att författa och formge böcker. 

Det var en höströdgul fredagseftermiddag. Jag satt i min läsarstol i vardagsrummet och småslumrade. Mina trötta ögon föll på boken som låg på bordet, Gunnar Bolins bok Hovjuvelerarens Barn. Jag tog tag i boken och bläddrade i den. Jag blev på det klara med att det här är en bok som definitivt passar min läsarsmak. Efter ytterligare några sidors bläddrande kom jag att tänka på Per-Anders Fågelström och Sven-Edvin Salje, två av mina absoluta favoritförfattare. Varför då? Jo, jag är stormförtjust i att läsa om hur människor levde förr i tiden i vårt land. Berör då handlingen något om udda människor, sådana som inte var som gemene man och kvinna, ja då är det en ”fullträffsbok” jag fått mina händer. Det var i detta konstaterandets minut som min hjärna fick påhälsning av några positiva signaler som talade om för mig – Men du, Bo Ingvar Svensson, det är ju faktiskt vad du också gjort, precis som dina favoritförfattare gjort, skrivit en bok om några mycket speciella människor. Just denna tanke har inte föresvävat mig tidigare, trots att jag arbetat med boken i mer än tio år. Men, det är just vad jag gjort, en bok om en familjs livsöden som spänner över nära ett helt sekel, om ett par som gjorde som många andra svenskar i början av förra seklet, reste med Amerikabåtarna till det stora landet USA och som återvände mot mitten av trettiotalet för att föda sin son John i hemlandet.  

En förlagsdröm

Dag som natt, måndag eller fredag, roterar samma dröm runt i mitt huvud, drömmen om att förlaget jag nu skickat min sjätte bok till ska meddela mig att de ämnar trycka boken De reste på Greta Garbos tid. ( arbetsnamnet är ”Johnboken”) Drömmen innehåller en intressanta tanke, det är att tidningen Skriva, anser att genren samhällsengagerad och arbetarlitteraturen de senaste åren ökat i popularitet. Det skänker drömmen en smula förhoppning, därför att Johnboken anser jag just inräknas i klassen arbetslitteratur. Om det det sedan är en ”nästandokumentär” eller en biografi låter jag vara osagt. Det får förlaget avgöra. Att jag fått fina recensioner från BTJ ( Svensk Bibliotekstjänst ), två fyror och en femma, för tre av mina fem utkomna böcker, gör mig också förhoppningsfull att få Johnboken tryckt. Jag har låtit några förlagschefer fått se bokoriginalet och från de fick jag följande omdöme:
– Den är vackert utformad och det märks att du kan din sak.  
– Du är en aktiv och företagsam person med mängder av erfarenhet i bagaget, så jag är övertygad om att din bok blir verklighet. 
– Bosse, som vanligt håller din text och grafiska utformningen på De reste på Greta Garbos tid lika hög kvalitet som dina tidigare böcker. ( Hans-Erik Tönnheim på ARX-Förlag ) 
Jag är oerhört glad och tacksam att jag sparade boken De reste på Greta Garbos tid och om familjen Isberg till sist. För med skrivandet av den följde ännu mer välbehövlig erfarenhet som resulterade i att jag tog beslutet att skicka boken till ett förlag. Det är första gången jag väljer att skicka en bok till ett förlag. Mina två första böcker tog ett förlag kontakt med mig och så inleddes samarbetet. De tre andra svarade investerare för ekonomin.

Närmast om hjärtat

Att det blev min sjätte bok som kom att ligga mig närmast om hjärtat, beror till stor del på min livslånga djupa fina vänskap med Ebba och John isberg. Pappa Torsten avled 1953, fem år innan jag som åttaåring kom in i Ebbas och sonen Johns liv. De båda tog emot mig med lika mycket barnkärlek som de försåg andra barn i trakten med. John är min nästkusin. Han är precis som sin mor var, oerhört duktig på att berätta ”i bilder” om sitt spektakulära 91-åriga liv, som gjort honom till ett ”fullblodsoriginal”. John är fortfarande aktiv i tre olika teatersällskap, samtliga i Nordvästra Skåne. Hans mor skulle fyllt 90 år men somnade in 1993, lugnt och stilla två veckor innan sin födelsedag. Att hon fick uppleva ett innehållsrikt och spännande liv, kunde hon tacka sin äventyrslystne man Torsten Isberg. Precis som sin mor, blev också John ”utrustad” med ett osedvanligt stort minnesförråd, som definitivt kom att bidra till ett av mitt livs bästa beslut som togs en lördagsförmiddag 2014.

Bokens två ”tegelstenar”

Fotografierna

Det är inte vanligt förekommande att en bok om några verkligt udda människors spektakulära livshistoria, fyllts med fotografier tagna ända sedan förra seklet var ungt och fram till våra dagar. Det hade inte låtit sig göras om Torsten och Ebba inte varit de där alldeles ovanliga människorna som drevs av äventyrslusta. De var unga och orädda och insåg att allt de fick uppleva, skulle de också föreviga med att göra det som de båda älskade, nämligen att fotografera. En annan egenskap var deras förmåga att ständigt fylla på sin minnesbank med allt de fick uppleva. De flesta av dessa minnen berättade de för sin son John Isberg, samtidigt som de bläddrade igenom de två välfyllda familjealbumen, med alla de där underbara fotografierna som han fick se. När Ebba blev gammal, hade hennes Torsten varit död sedan början av femtiotalet och därmed avtog fotograferandet till stor del. Det blev istället jag som tog vid fotograferandet av Ebbas och Johns liv på och kring gården Eninge, men också på teaterscener runt om i Skåne, med John som skådespelare och sångare. Mitt fotograferande kom att utgöra en oerhört viktig del i arbetet med boken. Vi var överens om från början, jag och John, om att vår bok ska nå en så stor målgrupp som möjligt, är fotografierna oerhört viktiga i boken.

Berättelserna

Återigen var det tidningen Skriva som skänkte mig en portion av tillfredsställelse att jag redan ganska tidigt i boken valde att berätta om ”Gubben Albert”, ett original av sin tid under trettiotalet. Att börja en bok med en härligt tilltalande humoristisk berättelse medför nämligen ökad chans till benämningen ”bladvändarbok”. Boken består till stor del av kortfattade roliga, spännande och udda berättelser om händelser från ett helt sekel. Men också om Johns liv som skådespelare och sångare, ända sedan femtiotalet. Berättelserna inleds med en rubrik. Här följer några exempel på rubriker: 

Fru Salt och Herr Socker 
Dagen då Ebba blev full
In i ett hus för ”fattigjon” 
Brottningsmatch på Eninge Gård 
Bågasåg och gråpäron 
En kudde i väggen   
En cykel i skolans flaggstång 

Bokens formgivning

Att formge och designa mina egna böcker är en självklarhet för mig, eftersom jag större delen av mitt långa yrkesliv varit AD, illustratör, hus-och möbelarkitekt, samt fotograf. Författandet innebär att jag konstant lever med bilder i mitt huvud och då blir följden också att jag tänker bokdesign. Att låta annan person formge mina böcker är ej intressant för mig.

Avslutning

Det var 2013 jag började skriva och formge böcker. Mitt mest spännande och intressanta liv tog då sin början. Jag har sedan ett flertal decennier tillbaks skrivit texter i reklambroschyrer och försett ett flertal olika månadsmagasin med artiklar som även innefattat tillhörande fotografier som jag tagit.  

Jag är 74 år och har ännu ett nytt intressant och tilltalande bokprojekt på gång.